Jag kommer aldrig lära mig..
Hur jag än gör så kan jag aldrig förmå mig att ändra på en del sidor hos mig själv. Egentligen så är det inga sidor som jag tycker att jag ska behöva ändra, men ibland känns det som att jag genom min välvilja är dum mot mig själv.. Varför sätter jag alltid alla andra framför mig själv? Alltid letar jag efter lösningar för att kunna lösa problem, inte bara mina utan andras också. Detta kräver att jag får ändra mina egna prioriteringar ibland och dessutom tar det energi att försöka tänka ut lösningarna. Kan jag hjälpa så gör jag det ALLTID! Är verkligen bara när det är omöjligt som jag inte ställer upp, så har jag alltid varit!
Men ibland känns det som att all den energin och de uppoffringar jag gör försvinner ut i ingenstans när jag inser att alla inte tänker likadant som jag. Och ibland är den besvikelsen för tung även för mig trots att jag alltid trott att jag varit så jävla stark. Men nej, jag är inte alltid stark! Och varje gång jag blir besviken rivs alla andra besvikelser som jag trott att jag kommit över upp och gör den nya besvikelsen tusen gånger tyngre.
Jag måste försöka hitta en balans, inte vara så hjälpsam att jag blir dum mot mig själv. Det handlar om att ge och ta, det har jag alltid sagt. Dags att det blir balans i det påståendet!
